Dags att kliva ut ur garderoben…

Jag har blundat för länge nu…

Hela mitt liv har jag vetat att jag inte riktigt är som alla andra. När min familj har träffats till födelsedagar, jul, påsk och andra firanden har dom nästan fått dra mig dit, men jag har inte känt någon vilja alls att vara med.

De senaste 10 åren har jag nästan alltid hållit mig hemma vid datorn, om jag inte har varit ute på spelningar eller suttit i radiostudion. På jobbet sitter jag oftast och jobbar ensam.  Det här beror till största delen på att jag själv har valt att ha det så, jag trivs inte och klarar inte av att jobba ordentligt tillsammans med andra. Det mesta jag är nöjd med i livet har jag gjort ensam, men det finns några avvikelser. T.ex en liten låt som skrevs på en pir i Hällevik för många år sedan, en coverduo som just nu åker runt i halva Sverige och väsnas och en liten kille som ”tillverkades” för ungefär 2 år sedan!

Att jag har problem i sociala sammanhang rimmar nog inte särskilt bra med att jag är en person som varje år spelar musik live för några tusen olika människor och som jobbar på en radiostation med all offentlighet som det innebär. Konstigt nog så fungerar livegigen bra, jag har fått en vana att stå på en scen och tycker att det är riktigt roligt att stå på en scen. Det har jag alltid tyckt, ända sedan den där stenen i Mårtsbo för runt 30 år sedan… Vad det gäller att prata i radio så funkar det också bra, det är lite strutstänkande! Ser man inte lyssnarna så finns dom inte…

Jag är också en riktig nattmänniska, jag jobbar bäst 20 – 06 även om det ofta kan fungera att jobba under eftermiddagar också. Jag har träffat många läkare, psykologer och lekmän och även läst artiklar och debattinlägg av samma typer av människor som har påstått att man mår bäst av att vara vaken på dagtid men tro mig, jag passar inte in i den mallen.

Annars brukar man ofta få höra att alla människor är olika, men märkligt nog så är vi inte olika (enligt forskarna) när det gäller vilka tider man mår bäst av att vara vaken och sova!

Jag mår rent ut sagt skit av att tvingas vara vaken på ”dygnets ljusa timmar” och förstår inte alls hur någon annan kan sitta och berätta för mig vad jag mår bäst av. Jag är ändå 36 år nu och har testat dag- och nattarbete i många olika omgångar, jag känner mig själv och vet vad som fungerar bäst för mig.

För snart 1 år sedan fick jag veta vad allt det här kan bero på. Efter en lång utredning på åttonde våningen på Sandvikens Sjukhus kom man fram till att jag har nånting som kallas för Aspergers syndrom. Egentligen bryr jag mig inte om vad det heter, jag är den jag är och nu har jag kommit till den punkten i livet då jag inte kan blunda längre och måste sluta låta andra styra hur jag ska vara eller när jag ska vara det.

Under de senaste åren har jag försökt bli den människa som många andra vill att jag ska vara, nu har jag kommit fram till att jag inte kan vara någon annan än den jag är! Det är det jag kan bäst…

Från och med nu lever jag det liv jag mår bäst av att leva, det hoppas jag att alla mina bekanta, min familj och övriga inblandade kan acceptera.  Kan ni inte acceptera det så var snäll och försök inte förändra mig mer än vad ni redan har försökt, ni kommer inte att lyckas…