Efter jag skrev mitt inlägg om NGF så har jag fått en del frågor om ordet funktionssätt, som jag använder istället för ordet funktionshinder.
Jag vill byta ut ordet funktionshinder som en beskrivning av NPF och istället använda ordet funktionssätt, eftersom det finns många med NPF som inte själva har några hinder. För oss känns det väldigt dumt att använda ordet funktionshinder och vi vill ha ett mer neutralt ord för våra diagnoser. Jag kan samtidigt förstå att de med NPF som känner att man har ett hinder i vardagen inte vill ändra ordet till nånting som låter postivt.
Det finns också dom som tycker att man ska använda ordet Funktionstillskott, men det tycker inte jag. Det låter som att Aspergers Syndrom är nånting som är jättepositivt för alla som har det, och så är ju inte fallet!
Ordet ”funktionssätt” är helt neutralt, det tolkas inte automatiskt som nånting positivt eller negativt. Ett hinder kan aldrig vara positivt. Alla har ett funktionssätt, vi med NGF har bara ett namn på vårt funktionssätt.
Samtidigt så har jag fortfarande de kriterier som krävs för diagnosen Aspergers Syndrom, det här handlar bara om man ska kalla min och många andras Asperger för ett hinder eller inte. Jag ser inget hinder i diagnosen, den är bara ett annorlunda sätt att vara. Ordet ”kränkt” är väldigt överreklamerat idag, men jag skulle inte bli förvånad om kvällspressen skulle påstå att jag känner mig kränkt över att någon påstår att jag har ett funktionshinder…
Problemet i det här är att det finns funktionshinder för alla med NGF, men det är inte alla som själva känner av hindren. Som jag har skrivit tidigare så är det inget hinder för mig att jag sitter 8 timmar i sträck och jobbar med det som intresserar mig, det är inte heller något hinder för mig att jag bara har ett riktigt intresse eller att jag tycker det är riktigt bra att vara ensam. Hindret ligger i resten av samhällets krav och förväntningar, men ligger verkligen funktionshindret hos mig om allt fungerar bra för mig så länge jag jobbar helt ensam?